Livet är en allvarlig sak

Livet är en allvarlig fråga

... Påminde mig begravningen deltog jag i morse.
En kär vän är plötsligt inte: när döden berör oss nära alltid tvingar oss att fundera över meningen med livet. Det är något som vi inte kan smita från. Fortfarande lever vi och planera våra liv tänker absurt utsikter till odödlighet, som om vi skulle någonsin dö. Vi är rationella varelser men samtidigt oerhört dum: Har inte vi märker att vi inte kan lägga ett enda ögonblick i våra liv och vi illusion av att vara herrar och mästare. Vi tror att allt är tillåtet under förutsättning att tillfredsställa oss och inte skada andra, vi lever av "carpe diem" den enda anledningen. Det äckligt ålderdom och död chockade oss, så att ofta inte ens vill nominera: "Jag ber er att inte tala om de döda!" Sade en dag en person chockad över det faktum att jag hade nämnt en person som hade varit försvunnen.
Det finns mycket att säga: vi är obetydliga och inte vill erkänna. Vi lever i en värld som ständigt och i ett samhälle som strider mot deras anthropocentrism som sätter människan i centrum för allt. Men i mitten av det?
Jag är alltmer övertygad om att om man verkligen tappar bort sitt existensberättigande då faller allt på kaos och total relativism: du förlorar kunskap om gott och ont, och värre ändå förlora den kunskap om sig själva ! Det finns ingen "Cogito ergo summa" som tar!
Jag tror att den enda centrum, den enda anledningen att existera för alla oss som inte kan bo i någon som skapade oss och gav oss livet, Gud. Och jag som inte älskar de teorier eller moralisms: Jag har alltid krävt fakta och fakta som den som jag sett i dag, som efter en person som har erfarenhet av den trätt i evigt liv, jag kan säga att han sett den verkliga förekomsten av honom att modern kyrka definierar som Gud Fader.